Earl Jeans andra solosingel "Randy" påminde mycket om hennes första, "I'm Into Something Good", men trots (eller kanske på grund av?) det sålde den sämre än den första. "Randy" skrevs av Carole King och Gerry Goffin (vilka annars!) och hör jag inte helt fel så körar även Carole King på den, vilket inte är helt otroligt eftersom hon körade på Earl Jeans första singel. I The Cookies gick det inte att ta fel på Earl-Jeans altstämma och hon fick ofta sjunga lead som kontrast till Darlene och Dorothy, men på både "I'm Into Something Good" och Randy sjunger hon ljusare än hon nånsin gjorde i The Cookies. Visste jag inte bättre skulle jag vägra att gå på att det skulle vara samma sångerska! Earl Jean - Randy
The Rev-Lons kom från North Carolina och bestod av systrarna Lupe, Rachel och Frances Hernandez. De släppte minst tre singlar, två av dem producerade av Gary Paxton - en man Phil Spector sägs ha fruktat medan Brian Wilson avgudade honom. Men när de spelade in "After Last Night" hade de en ny producent, Jimmy Bowen. "After Last Night" hade tidigare getts ut med The Chiffons, dock inte samma Chiffons som släppte "He's So Fine". Den har även spelats in med Jackie DeShannon och The Ribbons, men de var förmodligen samma grupp som The Rev-Lons. The Rev-Lons - After Last Night
Sommaren 1964 var "Rag Doll" med The Four Seasons en stor hit i såväl USA som Europa. De senaste åren hade det blivit stort med girl groups, så Four Seasons producent Bob Crewe bestämde sig för att prova samma sound med en tjejgrupp. "Society Girl" var "Rag Doll" ur den kvinnliga huvudrollens perspektiv, så skivan gavs därför såklart ut under namnet The Rag Dolls. Men The Rag Dolls var ingen riktig grupp utan bara studiosångerskor som Bob Crewe hyrt in när låten skulle spelas in. Det var ganska vanligt på den tiden; producenterna behövde inte bry sig om några artister utan behövde bara betala dem som studiomusiker. Sångerskan Jean Thomas fotades med sina kompisar Mickie Harris och Susie Lewis på alla PR-foton. Under tiden fortsatte Jean Thomas att spela in som demo- och studiosångerska som hon gjort innan Rag Dolls. Hon träffade Ellie Greenwich på några inspelningar och de tyckte att deras röster passade bra ihop, men sa "wouldn't it be nice to have a third person" till varann. Mickie Harris blev den tredje personen, och de tre gav ut en singel på Laurie som Les Girls. Dessutom är det Jean, Mickie och Ellie som körar på Lesley Gores "Look Of Love", som Ellie Greenwich skrev med Jeff Barry. Redan från början ville Jean Thomas hoppa av Rag Dolls, men Bob Crewe var så nöjd med "Society Girl" att han bestämde sig för att fortsätta att ge ut fler singlar med Rag Dolls. Jean sa att hon kunde fortsätta turnera tills han hittat ett nytt Rag Dolls, men de spelade även in två singlar till. "Dusty" var ett svar på Four Seasons "Dawn" men påminde även mycket om "Ronnie" och både "Dusty" och b-sidan "Hey Hoagy!" fick en del uppmärksamhet. Båda låtarna skrevs av Bob Crewe, Sandy Linzer och Denny Randell, och de skrev även The Rag Dolls trejde och sista singel, "Baby's Gone". Ska jag vara helt ärlig hade jag svårt att låta bli att skratta när jag hörde "Baby's Gone" första gången. Numer tar jag såklart Jean på blodigt allvar när hon förtvivlat sjunger "All I do is cry 'cause I don't care if I live or die" fast hon inte låter en dag äldre än 5 år! Linzer och Randell spelade in samma låt med The Toys på Bob Crewe's skivbolag DynoVoice ett år senare men den versionen är inte lika bra. Dessutom har Linzer och Randell låtit dem sjunga i en så hög tonart att de sjunger falskt ibland. Bob Crewe hittade till slut en ersättare för Jean Thomas så hon kunde hoppa av. "'Dusty' var en stor hit. När jag uppträdde samlades alla runt oss. Jag kommer ihåg en gång när jag uppträdde på en tillställning som mig själv. Publiken hade ingen aning om vem jag var. Jag gick av scenen till artiga applåder. Det visade sig att The Rag Dolls var headliners. Jag stod backstage och såg dem och det var intressant att se andra människor mima till min röst, men jag blev förvånad över att jag inte brydde mig, vilket innebar att jag inte ville vara en Rag Doll längre" har Jean Thomas senare sagt. The Rag Dolls - Baby's Gone
Mellan 1961 och 1963 var Helen Shapiro drottning av pop i England. Hennes tredje singel "Walking Back To Happiness" låg på listorna i 19 veckor 1961 och under en period sålde singeln i 40 000 ex per dag! Helen Shapiro upptäcktes när hon bara var 14 år, men redan som 9-åring spelade hon ukulele i skifflegruppen Suzie & The Hula Hops. En av medlemmarna i Suzie & The Hula Hops var den då 9-årige Mark Feld, som senare gjorde karriär som Marc Bolan i T-Rex. I början av 1963 turnerade hon med en ny okänd grupp från Liverpool som förband. Det var The Beatles första turné i England och på turnébussen föreslog hon att de skulle ge ut "From Me To You" efter "Please Please Me". De skrev även en låt åt henne, "Misery" som EMI avböjde. I februari 1963 gjorde Helen Shapiro en paus i turnerandet och åkte till Nashville för att spela in lp:n "Helen In Nashville". Elvis Presleys grupp The Jordanaires körade på den och det släpptes två singlar från den. Det var tänkt att "It's My Party", en låt hon lovats att hon hade fått exklusivt, skulle bli tredje singeln från lp:n men precis när de skulle släppa den fick Lesley Gore en hit med den. Helen Shapiros karriär på EMI tog slut samma år och även om hon försökte göra comeback på andra skivbolag gjorde det inget större väsen av sig. Däremot blev hon senare en framgångsrik skådespelerska. Helen Shapiro - Walkin' Back To Happiness
När jag hörde "All Through The Night" med The Paris Sisters första gången var jag tvungen att kolla upp om det verkligen var samma Paris Sisters som sjöng "I Love How You Love Me". Det var ingen ballad och de visksjöng inte, ingenting stämde! Men det visade sig att det inte bara var samma The Paris Sisters; "All Through The Night" hade dessutom släppts som b-sida till "I Love How You Love Me"! Men även innan Phil Spector upptäckte dem hade de haft ett helt annat sound än det man förknippar med Paris Sisters. Systrarna Paris mamma klädde dem likadant och tog med dem på alla matiné-spelningar 40-talsgruppen Andrews Sisters gjorde i San Francisco. Till slut frågade Andrews Sisters vad det var för några som alltid satt längst fram jämt och systrarna Paris mamma tog med dem backstage. The Andrews Sisters bjöd upp The Paris Sisters på scenen och lät dem sjunga när en representant från MCA hörde dem och ville skriva kontrakt med den okända gruppen. De släppte flera singlar innan Phil Spector hörde dem och bestämde sig för att producera dem. Han lät yngsta systern Priscilla sjunga lead medans hennes systrar fick nöja sig med att köra. "I Love How You Love Me" blev en stor hit, men eftersom Phil Spectors inspelningar var dyra redan då tjänade de nästan ingenting på den. De spelade in ett album med Phil Spector också, men originalbanden försvann. Enligt Lester Sill, ägaren till skivbolaget lp:n skulle ges ut på, var det en assistent som av en olyckshändelse råkat slänga dem. Men Spector och Sill hade haft tvister om de höga inspelningskostnaderna och enligt andra källor var det allt annat än en olyckshändelse! De spelade in tre lp, bland annat "Sing Everything Under The Sun!" med Jack Nitzsche, som arrangerat i stort sett alla Phil Spectors skivor, men den blev ingen hit. Priscilla "råkade" faktiskt flytta till Paris lite senare, där hon bodde och jobbade i flera år innan hon dog 2004. The Paris Sisters - All Through The Night
När Jackie Ward släppte sin första singel 1963 var hon knappast den tonåring hon utgav sig för att vara. Hon hade varit med i Bandstand Revue, ett amerianskt teveprogram där de sjöng de låtar som var populära då, från 1954 och fyra år framåt. Hon sjöng även på en massa tv-jinglar som Batman och Flipper och hon var mexikanskan i Pat Boones "Speedy Gonzales". När Jackie Ward fick höra "Wonderful Summer" tyckte hon det lät som nåt en tonåring skulle sjunga och sa att hon kunde sjunga den som en tonåring. Dessutom pitchades sången upp och Jackie använde sig av sin dotters namn, Robin, på skivan för att det lät yngre. "Wonderful Summer" blev en hit och den då 22-åriga Jackie Ward fick flera brev från 16-åriga killar. En lp släpptes också, men eftersom Jackie inte kunde göra några liveframträdanden och att sjunga som en tonåring inte var nånting hon ville fortsätta med lades det ner. Beach Boys-influerade "In His Car" blev en mindre hit den med, om än inte lika stor. Senare har den kallats för den sämsta girl group-låten någonsin, men för att vara det måste jag säga att den är ovanligt bra ändå! Robin Ward - In His Car
De hörs på Mary Wells "My Guy", The Four Tops "Ask The Lonely", The Supremes "Standing On The Crossroads Of Love", Marvin Gayes "I Heard It Through The Grapevine" och massor av låtar som släpptes på Motown. Deras körande på andra artisters låtar var en del av Berry Gordys plan på att ha ett sound inga andra skivbolag kunde imitera. De hade till och med en egen avdelning på Motownkontoret och ändå är det nästan ingen idag som känner till The Andantes! När The Andantes hade kommit till Motown hade Berry Gordy upptäckt att de kunde sjunga och lärde sig låtar snabbt, vilket fick Gordy att rekrytera dem för att köra på hans skivor. 1964 gav Gody ut en singel med The Andantes på VIP, men ingen frågade ens om någon av The Andantes kunde sjunga lead. Det fick en helt annan sångerska göra i stället. Dessutom fick de inte turnera och göra promotion för sin skiva eftersom Motown behövde dem i studion hela dagarna; Kim Weston var den enda som de sjöng med live. De andra artisterna på Motown hade svårt att få till samma sound live som på sina skivor, vilket fick The Temptations att kräva att The Andantes inte fick vara med på deras skivor. Precis som Phil Spector förbjöd Berry Gordy Motowns musiker och sångare att medverka på skivor från andra skivbolag. Det gav The Andantes blanka fan i och körade på flera av Jackie Wilsons största hits, bland annat "Higher and Higher". "Berry ville inte att någon annan skulle ha hans sound, men vill man ha ensamrätt på någonting får man betala därefter" har de senare sagt. Från och med 1967 till det att The Suprems splittrades ersatte The Andantes Mary Wilson och Cindy Birdsong på alla The Supremes skivor. När Florence Ballard hoppat av The Supremes ersattes hon av Marlene ett tag dessutom. Men när Motown 1972 flyttade från Detroit till Los Angeles lämnades flera musiker och sångare kvar i Detroit, inklusive The Andantes. The Andantes - Like A Nightmare
George "Shadow" Morton, The Shangri-Las producent, har sagt att han från början ville spela in "The Leader Of The Pack" med The Bunnies. Jerry Lieber och Mike Stoller ska enligt ryktet dock tyckt att han bara skulle producera en grupp i taget. "The Dum Dum Ditty" var från början med på Shangri-Las andra lp "Shangri-Las -65", men Shadow ville spela in den igen med The Bunnies. Efter att ha döpt om dem till The Goodees spelade han in dem över samma backing track som på Shangri-Las version och släppte på singel med "Sophisticated Boom Boom", även den en låt Shangri-Las tidigare spelat in. 1968 släppte The Goodees "Condition Red" på Staxs underetikett HIP. Nu hade de en helt ny producent, men den låter om möjligt mer Shangri-Las än det de gjorde med Shadow Morton! Den hamnade på #46 och blev deras största hit. Allting är väldigt konstigt eftersom motorcykelkraschar och kyrkoorglar inte är det man förknippar med Stax i första hand och The Goodees inte ens lät litegrann som svarta soulsångerskor! Men konstigast av allt är förmodligen att de 1969 fick släppa lp:n "Candy Coated Goodees" när hela girl group-genren var så gott som död. The Goodees - The Dum Dum Ditty
Sunny Gale hade gett ut skivor i över ett decennium när "Too Bad For You" släpptes 1963. Den skrevs av Arthur Resnick och Kenny Young, som även skrev "Under The Boardwalk" åt The Drifters och "Captain Of Your Ship" åt Reparata & The Delrons. Trots att Sunny Gale knappast var nån tonåring när hon spelade in "Too Bad For You" har den beskrivits som lika ungdomlig som Lesley Gore efter för mycket Pepsi. Sunny Gale - Too Bad For You
The Three Bells från England bestod av systrarna Carol, Sue och Joan Bell; de två förstnämnda tvillingar. De gav ut några singlar på Pye och Columbia innan de bytte namn till The Satin Bells och gav ut skivor på Decca och CBS och bland annat covrade France Galls "Da Di Da Da". "Softly In The Night" gav de ut 1964 när de fortfarande hette The Three Bells. Den hade från början skrivits till The Cookies av Carole King och Gerry Goffin (som verkar vara inblandad i ungefär allting The Cookies spelade in) som b-sida till "Don't Say Nothing Bad About My Baby". The Three Bells cover är dock både snabbare och bättre. The Three Bells - Softly In The Night
En dag stoppades Shirley Owens i The Shirelles av en av sina skolkamrater som påstod att hennes mamma Florence Greenberg hade ett skivbolag och ville höra dom sjunga. "Glöm det" sa Shirely när hon fick höra att det hette Tiara. The Shirelles ville inte spela in nåt men till slut gick de med på att gå på audition för Florence i hennes vardagsrum. De sjöng "I Met Him On A Sunday" som de skrivit själva och 1958 gavs den ut på Tiara. Den hamnade på top 50 men de andra singlarna Florence gett ut på Tiara hade inte gått lika bra så året därpå döpte Florence om sitt skivbolag till Scepter. Men de fick inget stort genombrott förrän sent 1960 med Carole Kings och Gerry Goffins "Will You Still Love Me Tomorrow" som blev etta på poplistan och tvåa på r'n'b-listan. Ironiskt nog har Shirley sagt att de inte tyckte det var nån Shirelles-låt och det blev den låt de gillade minst. 1966 släpptes "I Met Him On A Sunday '66" på Scepter, som var en ny version av deras första singel, men då var det slut på girl group- och Brill Building-popens heydays för länge sen och den fick inte den uppmärksamhet den förtjänade. The Shirelles - I Met Him On A Sunday '66
1963 började Mary Aisese sjunga a capella med Sheila Reilly, Carol Drobnicki, Margie McGuire och Cathy Romeo. De kallade sig The Delrons när de upptäcktes av Steve och Bill Jerome, som ägde en studio i Brooklyn och bestämde sig för att producera The Delrons. Margie McGuire fick dock sparken när de skulle spela in, dels för att hon inte kunde hålla tonen men också för att hon var överviktig, vilket Jerome inte tyckte passade in i The Delrons image. Innan det hade dessutom Cathy Romeo hoppat av. När de släppt en singel tyckte deras producenter att de skulle lägga till ett namn som gjorde The Delrons mer feminint som Martha & The Vandellas. Mary Aisese, som sjöng lead, föreslog sitt konfirmationsnamn Reparata. Reparata & The Delrons släppte flera singlar och en lp, men ingen av dem sålde särskilt bra. Först 1968 fick de en hit i England med "Captain Of Your Ship". De gav sig ut på turné i England, Tyskland och Polen, där de blev förföljda av fans och fick skriva autografer hela tiden. Men tyvärr fortsatte de att floppa hemma i USA. När de släppte en egen version av The Ronettes "Walking In The Rain" 1969 slog Jay & The Americans på listorna och på Jay & The Americans nästa singlar hade de etsat "Sorry, Reparata" vid etiketten. Reparata & The Delrons - Captain Of Your Ship
Jag vet att kvaliteten är ganska hemsk, men girl talk har aldrig varit bättre på skiva! Trots det släpptes "Get Rid Of Him" med Bernadette Castro bara som b-sida på "A Girl In Love Forgives" på Colpix. Å andra sidan ska det vara en av de få girl group-låtar Dionne Warwick covrat. Hon hade släppt flera singlar som Bernadette innan hon tog med efternamnet. Hon gjorde ganska stor succé i Miami, men det ska visst bero på att hennes italienska pappa ägde ett möbelföretag och la ner en massa pengar på reklam i lokala radiostationer. Idag jobbar Bernadette Castro som Commissioner of the New York State Office of Parks. Bernadette Castro - Get Rid Of Him
"Be My Baby" var inte det första The Ronettes spelade in. Innan Ronnie, Estelle och Nedra bestämde sig för att de skulle ha Phil Spector som producent och ringde upp honom hade de släppt skivor på Colpix. Stu Phillips var en av de största producenterna på Colpix och hade bland annat producerat "Blue Moon" med The Marcels. Phillips hade dock ingen aning om vad han skulle göra med The Ronettes. De släppte fem singlar, den första som Ronnie & The Relatives, men ingen av skivorna spelades på radio och sålde därför ingenting. Efter ett år slutade Stu Phillips producera The Ronettes och de fick bara köra på Del Shannons och andra artisters skivor. "Stu Phillips just didn't know what rock and roll was" har Ronnie Spector sen sagt. The Ronettes hade spelat in en självbetitlad lp med Stu Phillips 1962, men Colpix släppte den inte förrän sent 1964 när The Ronettes släppt flera skivor på Phil Spectors skivbolag Philles. Det var även tänkt att "He Did It" skulle släppas som singel då, men den pressades aldrig. The Ronettes - He Did It
Få artister har haft sån otur som Evie Sands. Så fort hon spelat in en ny singel som borde blivit en hit spelade nån annan in den och fick en större hit. Jerry Lieber och Mike Stoller skrev kontrakt med henne på deras r'n'b-skivbolag Blue Cat 1965 och lät henne spela in "Take Me for a Little While". Tyvärr hittade en marknadsförare från ett annat skivbolag demon och stal den för att nästa dag spela in den med Jackie Ross, som lyckades mycket bättre med sin version. Evie Sands andra singel "I Can't Let Go" skrevs precis som hennes första av Chip Taylor och Al Gorgoni, men året därpå spelade The Hollies in en minst lika bra version av den som dessutom blev en av deras största hits. När tredje singeln släpptes på Cameo blev det den mest önskade låten i radio, men en vecka senare gick skivbolaget i konkurs och kunde inte producera tillräckligt med ex av den. Hon fick dock en hit 1967 med "Any Way That You Want Me", men då måste hon ha tröttnat på att vara artist eftersom hon drog sig tillbaka och skrev låtar åt Cher, Dionne Warwick och Dusty Springfield istället. Evie Sands - I Can't Let Go
Eva Narcissus Boyd (1943-2003) jobbade från början som barnflicka åt Carole King och Gerry Goffin när de hörde henne sjunga. Vissa säger att King och Goffin skrev "The Locomotion" efter att ha sett Little Eva dansa runt i deras hus, men enligt Little Eva själv är det inte sant! Little Eva fick även sjunga på demon av "The Locomotion", vilket imponerade Don Kirshner så mycket att han gav ut demon som den var. Det blev så klart en jättestor hit. "Up On A Roof" skrevs också av Carole King och Gerry Goffin men spelades först in av The Drifters. Med Little Eva släpptes den aldrig ens som singel. En ganska rolig sak är att Little Eva efter framgången med "The Locomotion" slutade passa Carole Kings och Gerry Goffins döttrar. Då anställde Goffin och King Little Evas syster Idalia Boyd istället, men det slutade med att de lät henne spela in en singel också. Precis som "The Locomotion" handlade "Hula Hoppin'" om en dans och Little Eva körade på sin systers skiva, men ändå var den aldrig i närheten av att sälja lika mycket som "The Locomotion". Little Eva - Up On The Roof
Det finns nästan ingen information om Josephine Sunday. Hennes riktiga namn var Josephine Visaya, Sunday var bara hennes mellannamn och hennes pappa var från Fillipinerna. Enligt de som såg henne mima till "You Won't Even Know Her Name" på American Bandstand 1965 lät hon inte bara som The Ronettes, hon ska även ha varit en av de bästa Ronnie Spector-lookalikes nånsin! Förutom "You Won't Even Know Her Name" ska hon ha släppt åtminstone två singlar till. Josephine Sunday - You Won't Even Know Her Name
